Vi har nåtts av det tråkiga beskedet att en av klubbens tre grundare, Jörgen Lundqvist, tyvärr hastigt har gått bort 28/6-24.

Såhär skriver hans dotter:

”Bullterrier var hans stora passion som går långt tillbaka. Han reste till England flera gånger och besökte kennlar som Oppenheimer med flera. Han har en stor samling böcker om bullterrier som går bak till när rasen blev till, även om hundar i stort.

Pappas första hette Topp som han skaffade på 70-talet och kom från Ruts kennel. Pappa träffade så småningom min mamma och efter första barnet dog Topp som blev över 10 år, minns inte exakt. Sen kom 5 barn till. När vi blivit tonåringar fanns tid igen då Saga från Gunnars kennel Warmaster blev den nya familjemedlemmen. Hon dog av hjärtsvikt men levde 2 år till efter diagnos tack vare medicin, hon blev 11 år.

Den senaste heter Adam som jag adopterade från Spanien efter att Saga dog, han är tio år idag och kärnfrisk så har vi tur får han många år till.

Adam och pappa var bästa vänner och Adam likt alla djur avgudade honom över allt annat.

Jag bifogar en bild på Adam, som älskade pappa mest av allt.”

Våra varmaste tankar går till Jörgens familj.

Nu när klubbens alla tre grundare inte längre finns med oss måste vi bära deras arbete/arv med stolthet, och vidareutveckla klubben och förvalta raserna på ett klokt, ödmjukt sätt.

Nedan följer ett utdrag ur Bullterriern i våra hjärtan, texten är skriven av Ruth Hägglund och Lisbeth Eriksson.

Bullterrierklubbens historia

En varm sommardag 1976 körde en ung man på motorcykel från Halmstad till Kjellerupsdals Gård utanför Kattarp i Skåne. Han hette Jörgen Lundquist och hade förutom motorcykel ett brinnande intresse för bullterrier. Han korresponderade med bullterrieruppfödare runt om i världen, t. o. m. med Raymond Oppenheimer, rasens största profil. Jörgen hade en egen bullterrier, den stora röd-vita hanen Panzarkrafts Topp. Just denna dag var han på väg för att träffa Ruth Hägglund, kennel Panzarkraft, som då bodde på Kjellerupsdals Gård med man, barn, någon schäfer, norwichterriers och främst bullterriers. Jörgen Lundquist tyckte tiden var inne att starta en svensk bullterrierklubb och eftersom Ruth och Olle Hägglund på den tiden var nästan ensamma som uppfödare av rasen, ansåg han, att åtminstone Ruth måste vara med.

Hon var dock måttligt intresserad och tyckte att om jag föder upp bullterrier, så kan väl andra starta klubbar. Föreningsarbete var inte hennes intresse eller starka sida. Men Jörgen gav sig inte. Han hade hjälp av en annan ung man, som delade hans fanatiska bullterrierintresse och dessutom hade insikt i den föreningstekniska biten. Den här unge mannen hette Gunnar Strömbert och kom att bli en förgrundsfigur inom rasen med sina Warmasterhundar. På denna tid hade han också en bullterrier, en röd-vit tik vid namn Panzarkrafts Tutti-Frutti, en kullsyster till Jörgens Topp. Så med de två eldsjälarna Jörgen och Gunnar samt Ruth som motvillig medverkande beslöt man att starta en bullterrierklubb. En hel del bullterrierfans hörde av sig efter ett upprop i SKK:s tidning Hundsport. Där efterlystes intresserade inför starten av en rasklubb.

Vad skulle klubben heta? Scandinavian Bull Terrier Club? Nordiska bullterrierklubben? Svenska Bullterrierklubben? Det blev det senare, då Gunnar, Jörgen och Ruth menade att andra länder så småningom nog skulle vilja starta sina egna klubbar. Så 1976 börjar Svenska Bullterrierklubben, en rasklubb för standard och miniatyrbullterrier lydande under moderklubben Svenska Terrierklubben.

En flygande start fick vår klubb hösten 1977 i Gävle på SKK:s internationella utställning, där Tom Horner dömde bullterrier. Över 50 bullterrier ställde upp. De kom från nordligaste Norrland till sydligaste Skåne. Mottot var, alla bullterrier, som kunde gå och stå skulle ställa upp för rasens skull. Och det gjorde de! Rasen hade BIGgrupp i både uppfödar- och avelsklasserna. Rasen hade blivit något att räkna med i utställningsringen! I samband med Gävle-utställningen höll klubben sitt första årsmöte och styrelsen valdes. En liten tidning hade redan kommit ut i några nummer med Jörgen Lundquist som redaktör och under namnet Gladiatorn. Redan i dessa tidiga år diskuterades huruvida bullterriern skulle vara en menlös sällskapshund och soffkudde eller en tuffare variant mer lik sitt ursprung. Var inte Gladiatorn ett namn, som väckte felaktiga signaler om blodiga kamper? Men bullterriern var väl en kämpe? Eller? Diskussionens vågor gick höga. Jörgen Lundquist ville inte samarbeta för en tam variant av rasen, han förlorade intresset, inte för bullterriern, men väl för styrelsearbetet.

Under det första året hade han fungerat som kassör och redaktör, Gunnar Strömbert hade varit sekreterare och Ruth Hägglund ordförande.