Lite om våra rasers historia

I slutet av 1800-talet började en växande engelsk medelklass att efterfråga sällskaps- och utställningshundar. Hundar betraktades inte längre bara som brukshundar utan de mer välbeställda klasserna kunde nu tillåta sig att äga hund som statussymbol och hobby.

Bullterriern blev för första gången presenterad på en hundutställning i Birmingham i maj 1862.
Den blev visad av James Hinks, som erkändes som ”rasens skapare”. James Hinks använde många raser för att nå sitt mål om att skapa en ”gentleman´s companion”, men engelsk bulldogg, dalmatiner och den nu utdöda engelska vita terriern var huvudingredienserna. Exteriörmässigt hade den engelska vita terriern likheter med manchesterterriern.

James Hinks bullterrier blev omtalad i litteraturen som ”The New Bull Terrier” då den skiljde sig från den hitintills kända rasen ”Bull and Terrier” vilket var en kombination av bulldogg och olika terrierraser. Hans mål var att skapa en helt vit hund, vilket dåtidens människor tydligt värdesatte då den ”vita kavaljeren” snabbt blev populär och gjorde sig bra på hundutställningar. Bullterriern blev en modehund och 1887 bildades The Bull Terrier Club.

Av okunskap förmedlas en del inkorrekta vandringshistorier om bullterrierns ursprung. Detta sker såväl genom böcker och rasklubbar som genom uppfödare och ägare. En av orsakerna till detta är en förväxling mellan vad som i gamla källor omtalas som ”Bull and Terrier” och våra egna raser, bull- och miniatyrbullterriern.

Då James Hinks introducerade bullterrier 1862, hade kamp mellan hundar och andra djur varit förbjudet i 27 år (sedan 1835), varför det inte är troligt att bullterriern blev skapad för kamp med tjurar, som ofta påstås. Utöver det prioriterade James Hinks den vita färgen över allt annat i sitt avelsarbete, vilket han inte hade gjort om han ville skapa en kamphund. Egenskaper som till exempel styrka, snabbhet och aggressivitet hade då haft större betydelse än pälsens färg. Dessutom använde han dalmatiner för att skapa rasen. En ras som minskade bullterrierns kampegenskaper väsentligt. I slutet av 1990-talet bestämde sig Kevin Kane, från Skottland, att bevisa denna ”ändring” av bullterrierns historia, genom att använda sig av samtidens källor. Utöver de offentliga arkiven fick han tillgång till familjen Hinks material.Resultatet av Kevin Kanes efterforskningar visade att bullterriern blev skapt till att vara utställningshund och att till exempel den berömda historien om bullterriern Puss egenskaper som kamphund inte var sanningsenlig.

Förmodligen går den att beteckna som en vandringshistoria. Historien nedskrevs först 34 år efter att den skulle ha skett och före det har historien berättats ”från mun till mun”. Detta gör att många delar och skeden i historien är direkt omöjliga och inkorrekta.

Den vita bullterriern erkändes som ras av Engelska Kennelklubben 1887, den färgade först 1933. I Sverige visades den redan 1891 på SKK:s första utställning. Rasen har sedan sporadiskt dykt upp, ibland med decenniers mellanrum. På 1950-talet började sakta en seriös och varaktig uppfödning ta form, men det dröjde ända till 1960 innan rasen etablerades på allvar genom Kennel Panzarkrafts nu halvsekellånga, hängivna hunduppfödning. På den tiden var rasen fortfarande en omutlig vakthund, men den var främst en trogen familjemedlem. År 1976 bildades Svenska Bullterrierklubben.

Rasen finns i två varianter: bullterrier och miniatyrbullterrier. För bullterriern finns ingen mankhöjdsgräns eller normalvikt. För miniatyrbullterriern gäller en maximal mankhöjd på 35,5 cm. Miniatyrerna har troligen förekommit lika länge som den större varianten, men engelsk rasstandard fastslogs först 1938. Miniatyren har levt ett liv i skymundan. De första kom till Sverige 1967, men rasen etablerades först under 80-talet. Under slutet av 90-talet ökade intresset för miniatyrerna och idag har Sverige en väl befäst avel av rasen.

Uppfödarnas mål är och har hela tiden varit att föda upp stabila, vänliga och orädda bullterrier av båda raserna som skall passa in i samhället. Kännetecknande för raserna är, att de i allmänhet inte vaktar, att de är tålmodiga, har mycket hög retningströskel och ett öppet sinnelag med lugnt och stabilt psyke.

Rasernas utveckling har i betydande utsträckning påverkats av såväl uppfödare som framgångsrika avelsdjur. Den vita färgen, som från början var den enda godkända, förmodas tidigt ha styrt avelsurvalet. Det äggformade huvudet som är rasens viktigaste företräde har styrt och styr även idag urvalet av avelsdjur varför de mest extrema individerna gärna prioriteras.

1937 etablerade Raymond Oppenheimer sin kennel i England och startade tillsammans med Eva Weatherhill (Kennel Souperlative) sin världsberömda uppfödning under kennelnamnet Ormandy. Mr Oppenheimer kom att styra bullterrieraveln och rasens utveckling över hela världen fram till sin död 1984. I såväl Sverige som resten av världen är det moderlandet England som fortfarande dominerar avelslinjerna.